Hönsen
Skånsk blommehöna
Skånsk blommehöna är Sveriges största lantrashöna och härstammar från de skånska byarna Vomb, Tofta och Esarp. Namnet ”blommehöna” kommer från det gamla skånska ordet ”blommed”, vilket syftar på de vita fläckarna på fjädrarnas spetsar som ger hönsen ett blommigt utseende. Grundfärgen på fjäderdräkten kan variera och inkluderar svart, blå, vildfärgad eller ljust gulaktig. Vissa individer kan även ha en fjädertofs på huvudet. Tupparna väger mellan 2,5 och 3,5 kg, medan hönorna väger mellan 2 och 2,5 kg. Hönorna är goda värpare och lägger cirka 150 ägg per år, med en äggvikt på 55–60 gram och ljusbruna skal. Ruvlusten varierar, och det pågår avelsarbete för att förbättra denna egenskap. Blommehönsen är kända för sin robusthet, tamhet och förmåga att anpassa sig väl till det svenska klimatet.
(wikipedia.org, kackel.se, skansen.se)
Orpington
Orpington är en tung hönsras som utvecklades i Storbritannien under slutet av 1800-talet av William Cook från Orpington i Kent. Genom att korsa raser som Minorca, Langshan och Plymouth Rock skapade han en höna avsedd för både ägg- och köttproduktion. Rasen blev snabbt populär på grund av sin mångsidighet och sitt lugna temperament.
Orpington finns i flera färgvarianter, inklusive svart, blå, gul (buff) och vit. Hönorna väger cirka 3 kilogram och tupparna omkring 3,5 kilogram. De är kända för sin fylliga fjäderdräkt som ger dem ett imponerande och fluffigt utseende. Hönorna är goda värpare och lägger ägg med gul till brunaktig skalfärg som väger runt 55 gram. De har också en stark ruvlust och är utmärkta mödrar, vilket gör dem lämpliga för småskalig uppfödning.
Till sitt sätt är Orpington lugna och lätthanterliga, vilket gör dem till utmärkta familjehöns. De trivs med att gå fritt och har ett girigt matbeteende, så det är viktigt att ge dem tillräckligt med motion för att hålla dem friska. Deras korta vingspann innebär att de sällan flyger, vilket underlättar inhägnad.
(wikipedia.org, omlet.se)
Fåren
Våra får är blandraser av dorper och finullsfår. Detta ger tåliga och lugna får med tjockt ull och stora kroppar. De passar utmärkt till båda sällskap och köttproduktion. Nedan kan du läsa lite mera om de olika raserna:
Dorper
Dorperfåret är en sydafrikansk fårras som utvecklades på 1940-talet genom korsning av Dorset Horn-baggar och Black-headed Persian-tackor. Rasen avlades fram för att klara de tuffa förhållandena i Sydafrika och är känd för sin härdighet och anpassningsförmåga. Dorperfåret är medelstort, med baggar som väger mellan 90 och 105 kg och tackor mellan 70 och 85 kg. Tackorna blir tidigt könsmogna, brunstar utanför den normala säsongen och kan under en tvåårsperiod producera tre kullar med i genomsnitt 1,7 lamm per kull. Lammen föds livskraftiga och växer snabbt. Dorperfåret är också känt för sin naturliga motståndskraft mot parasiter. I Sydafrika finns över 10 miljoner dorperfår, och rasen används med stor framgång i korsningsprogram i produktionsbesättningar.
(wikipedia.org, svenskdorper.se)
Finullsfår
Svenskt finullsfår är en svensk fårras som härstammar från det nordiska kortsvansfåret. Rasen kännetecknas av sin mjuka, glansiga och finfibriga ull, som finns i färgerna vit, svart och brun. Tackorna har hög fruktsamhet, goda modersegenskaper och hög mjölkproduktion, vilket gör att de kan få fler än två lamm per kull. Finullsfåret är relativt livligt men lättskött och trivsamt. Baggarna väger mellan 80 och 100 kg, medan tackorna väger mellan 55 och 80 kg. Ullen är småkrusig och lämpar sig väl för tillverkning av finare tyger och konstvävnader. Rasen är utbredd över hela Sverige och klassas som en utrotningshotad husdjursras enligt FAO.
(wikipedia.org, finull.se)